Ingen lust

 
Innan jag fick hjälp med att börja med medicinen så hade jag verkligen INGEN lust till att göra någott. Jag tyckte det var så jobbigt att stiga upp från sängen och längtade bara till att få gå och lägga mig igen. Jag levde praktiskt taget på min säng i 1 månad i sträck. Har panik att sova själv med så fick ta lugnande och sömntabletter för att kunna sova. Sov runt 10-12h om natten och sov så fort jag hade tillfället till de då jag fortsatte jobba som vanligt. 
 
Jag gick ner så mycket i vikt för jag hade ingen matlust, åt kanske 1 gång om dagen ibland 2 om jag kände att jag höll på att svimma. Kände ingen aptit eller hunger efter ett tag då min kropp blev van vid en måltid om dagen. Folk runtomkring mig märkte de också och började påpeka de. Innan så hade jag inte märkt att jag hade tappat så mycket i vikt. Ni ser ju bara på bilden, hade oftast inga tajta tröjor på mig heller. 
 
Mina vänner försökte få med mig till att umgås men till och med de blev jobbigt. Man kände sig som att man var i vägen hela tiden och tog på deras tid. Kände mig jobbig hela tiden....
 
 
Nästa inlägg kommer nästa vecka. 
 

Psykisk ohälsa

 
Man tror ju nästan att jag inte har någon blogg längre. Har verkligen inte mått bra de senaste halvåret. Min psykiska ohälsa förvärrades i Augusti då det hände så mycket i mitt privata liv. Nu går jag på medicin och besöker psykolog regelbundet. Inget jag skäms över då det borde lyftas upp med. Från att jag låg på golvet med kniven i handen och trodde jag var hopplös till att verkligen ta tag i mitt liv och försöka leva igen. 
 
Det som jag upplevde under denna tiden var att många runtomkring mig försökte (självklart) muntra upp mig och säga saker till mig för att jag skulle må bättre. Dom fraserna jag alltid fick var:
"Det kommer lösa sig till slut ska du se"
"Det är väl inte så jobbigt, bara gör något så blir det bättre"
 
Hade det varit så "enkelt" så hade inte så många människor i världen mått dåligt, enligt mig. Förstår att "vanligt" folk kan gå runt och ha lite ångest över jobbet/skolan men det är inte psykisk ohälsa. Det är en helt annan grej än vad folk tror att det är. Tycker vi borde våga prata om detta mer i samhället! 
 
Nu är jag i en progress till att må bättre och ganska skönt att skriva av sig i bloggen. Kommentera gärna om ni vill att jag ska skriva mer om det!